snyft...
ett annat inlägg om fall festival.
idag var det wrap up så vi åt torta, pratade och grät. jag har kommit så nära alla dessa personerna och vi har gjort något stort och fantastiskt tillsammans. jag har njutit av varje dag då jag har varit i skolan till 9 och varit för trött för läxor och sovit första lektionen i skolan. nu är detta över och det är så sorgligt. varje gång jag tänker tillbaka på hela kalaset så får jag nästan tårar i ögonen. att veta att jag aldrig kommer att ha den känslan som jag hade i lördags efter vårt underbara uppträdanden, med dessa underbara personerna är så hemskt. även om jag kommer träffa alla igen och kanske göra musikalen med många av dem så kommer det inte vara samma sak. jag önskar bara att jag kunde spola tillbaka tiden och uppleva dessa veckorna igen och verkligen njuta av dem till det yttersata...alla personer har varit ett så stort stöd för mig här, även om de förmodligen inte vet det själv, men så är det.
presis som jag sa i mitt lilla tal (som jag totalt bröt ihop under) så hade jag inga förväntningar, och jag tyckte det var helt redicoulus när folk sa att familjen var förenad igen. nu i efterhand så förstår jag dem. vi är som en familj, går igenom svårigheter tillsammans, skrattar och har roligt tillsammans. fightas och blir ovänner men i slutendan så är vi alla där och stöttar varandra.
men som de säger, slutet på något är början på något annat, frågan är bara vad som kommer här nest.
jag är så glad att jag kom till den största getto staden, fick träffa alla dessa olika människorna, för det är en av de bästa sakerna som har hänt mig.
+jag fick micaela att börja gråta (hon svor att hon inte skulle göra det :P)
ta vara på varje stund för ni kommer annars att ångra er en dag
LOVE <3
"When shall we meet again?"
idag var det wrap up så vi åt torta, pratade och grät. jag har kommit så nära alla dessa personerna och vi har gjort något stort och fantastiskt tillsammans. jag har njutit av varje dag då jag har varit i skolan till 9 och varit för trött för läxor och sovit första lektionen i skolan. nu är detta över och det är så sorgligt. varje gång jag tänker tillbaka på hela kalaset så får jag nästan tårar i ögonen. att veta att jag aldrig kommer att ha den känslan som jag hade i lördags efter vårt underbara uppträdanden, med dessa underbara personerna är så hemskt. även om jag kommer träffa alla igen och kanske göra musikalen med många av dem så kommer det inte vara samma sak. jag önskar bara att jag kunde spola tillbaka tiden och uppleva dessa veckorna igen och verkligen njuta av dem till det yttersata...alla personer har varit ett så stort stöd för mig här, även om de förmodligen inte vet det själv, men så är det.
presis som jag sa i mitt lilla tal (som jag totalt bröt ihop under) så hade jag inga förväntningar, och jag tyckte det var helt redicoulus när folk sa att familjen var förenad igen. nu i efterhand så förstår jag dem. vi är som en familj, går igenom svårigheter tillsammans, skrattar och har roligt tillsammans. fightas och blir ovänner men i slutendan så är vi alla där och stöttar varandra.
men som de säger, slutet på något är början på något annat, frågan är bara vad som kommer här nest.
jag är så glad att jag kom till den största getto staden, fick träffa alla dessa olika människorna, för det är en av de bästa sakerna som har hänt mig.
+jag fick micaela att börja gråta (hon svor att hon inte skulle göra det :P)
ta vara på varje stund för ni kommer annars att ångra er en dag
LOVE <3
"When shall we meet again?"
Kommentarer
Trackback
