Living my dream

det är svårt att beskriva den känslan som finns just nu i mig. jag har varit här i snart 7 månader nu, vilket är väldigt lång tid och detta är vardagen. det händer inte mycket nytt längre, utan jag är bara en del av vardagen. visst gillar jag det här, absolut, men jag har kommit till det tillfället då jag känner att jag verkligen förstår hur bra mitt liv i sverige är. jag känner lite som att om det är så mycket bättre i sverige, varför är jag inte där? men detta betyder inte att jag har hemlängtan, nej nej nej det är en helt annan sak. kortfattat så kan man nog säga att jag skulle gärna vara hemma men jag vill samtidigt stanna för jag vet att jag har mycket kvar att göra. ja, som sagt så är det svårt att förklara.
det kan också vara så att nu när våren är påväg så känner man att sommaren också snart är här, och jag längtar efter sommar i sverige! verkligen längtar, men det hjälper inte den att komma snabbare dock.
även om tankarna är negativa ibland och mer i sverige än i USA, så är allt upp och ner hela tiden. till exempel så stod jag precis framför tvn och dansade och samtidit övade mina repliker :P en sekund så leker livet, medans en annan så önskar man att man var någon annan stans.
jag vet dock att jag måste ta vara på tiden för annars så kommer jag ångra mig den dagen då jag åker hem och aldrig kommer kunna komma tillbaka till samma liv.

jag har också börjat märka att folk säger att de inte vill att jag ska åka hem. även om jag inte har en jätte nära vän här, så är det "light" vänner som säger att jag borde stanna, då känner jag faktiskt att jag har uppnått något stort. jag har lyckats trycka mig in i dessa personernas vardag, när de egentligen inte hade något större behov av att känna mig.
när folk säger att jag är den enda de känner i en folksamling, eller när folk pratar med mig istället för någon annan. det är en kul känsla. när man till och med har insider jokes med vissa personer, det är så kul.

ibland så stannar jag bara upp och tänker, "jag lever i USA". idag på bussen till skolan så tittade jag in i en spegel på bussen och tänkte, "jag sitter här på en gul skolbuss, påväg till high school, och det känns helt normalt" men samtidigt så känns det fortfarande lite overkligt när man verkligen tänker på det.
det är egentligen inte förrän jag tittar på en världskarta som jag verkligen förstår hur långt borta jag är. det är ett helt hav emellan.

det är rätt kul att se hur jag hanterar olika situationer nu också. idag när skolan helt plötsligt utrymmdes efter skolan och rehersals ställdes in så stod jag där utan skjuts. innan så skulle paniken börjat vandra och jag skulle inte ha någon aning om hur jag skulle kommit hem. istället så pratar jag ut till alla och sägar att jag behöver skjuts. det är så mycket lättare, så helt plötsligt så har jag skjuts. sen eftersom hon har skjutsat mig hem innan, så sa jag att jag hade dåligt samveta att hon skjutsar mig hem ibland, men hon sa såklart att det var ok (amerikanare är så snälla) känns inte allt så mycket bättre då? jo.
det bästa sättet att hantera en obehaglig eller pinsam situation är helt enkelt genom att prata. blir det mer pinsamt...shit happends. oftast så är det helt glömt nästa gång man ses, och annars så får man glädjas åt att de andra fick ett gått skratt, eller nåt.
därför älskar jag amerikanare, de har en förmåga att prata sig ur pinsamma situationer, genom att kanske säga att det var pinsamt när något hände och sen gör de det till ett skämt :P de oroar sig mindre helt enkelt när det kommer ill att skämma ut sig själv.

phuu...

detta blev sååå mycket längre än vad jag hade planerat...skulle bara vara den första paragrafen...ops


frankrike 2011, atlanten i bakgrunden

sommaren är påväg! Midsommar!! :D